Sträck ut en hand
Någon gång i livet behöver vi alla hjälp för att kunna ta ett steg vidare.
Läste i dag att 1 500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Femton hundra! Det är över 28 personer i veckan - eller fyra om dagen. Det säger en hel del om hur brutalt vårt samhälle fungerar.
Jag vet vad jag talar om. Ett antal av mina vänner har tagit sina liv genom åren - och jag förstår dem.
Har själv varit långt under isen ett antal gånger. I mitt fall har jag inget att klaga på när det gäller det stöd jag fått från professionellt håll. Den har varit utmärkt. Det är den närmaste omgivningen som svikit. Och det tynger. Håller man inte jämna steg i produktionsledet och en oberörd profil vid livets hårda prövningar så är man avvisad. Det märks tydligt att man inte har mer att tillföra. Varje dag blir därför en kamp i ensamhet med eller utan folk omkring sig. Försök att förstå den om du kan…
Så är det. Det tas ingen hänsyn till vare sig vilket omfattning man har blivit drabbad eller hur hårt det påverkar ens livssituation. Upp och nedgångar skall vi väl alla klara av eller hur? I alla fall enligt de “fläckfria” vars största motgång i livet kanske har varit en förlorad tonårskärlek.
Folk som mår dåligt, behöver i första hand stöd från sina närmaste. Det är när dessa sviker det går riktigt illa. Vissa hamnar på parkbänken - andra six feet below.
Som sagt - ta hand om dina närmaste, ge en utsträckt hand när det behövs. Den dag du ifrågasätter varför “ingen” (läs sjukvård, politiker, myndigheter) reagerade, kan det vara för sent. Den svenska attityden att hela tiden skylla ifrån sig “uppåt” brukar utgöra huvudproblemet och inte brist på resurser eller insatser från det offentliga.
Skriv kommentar