Klotter

“Nu skall polisen ställa klottrare mot väggen” går det att läsa i veckans nummer av Södermalmsnytt. Enligt tidningen anmäldes det nästan 5 000 fall till Polisen. Finns det inga exakta siffror? Luktar surt sa räven. Ok, vi säger det handlar om 4 900 fall. Delar vi den siffran på 365 dagar så får vi i runda tal 13 fall per dag. Jag förmodar att det rör sig om upprepande fall, d v s att klottrare återkommer till den plats de varit tidigare för att återställa det verk som de fått sanerat. Denna reaktion har jag inte svårt för att förstå. Det hela handlar om bekräftelse. Och inte finns det väl någon som tycker om att bli refuserad?

I deras ögon handlar det om konst. Det kan jag till en viss del hålla med om. Personligen tycker jag inte om klotter på ytor som har dekorerats med färg eller form. Jag tänker i första hand på hus, staket, fönster, skulpturer och privat egendom.På allmänna tråkiga ytor så som t ex betongfasader, broar och tunnlar tycker jag det är uppmuntrande att läsa taggs, eller ännu bättre - ord och yttryck med mening. För mig är detta vardags poesi.

Klotter eller Grafitti?

Grafitti är en konstform, vare sig man tycker om den eller inte. Alla kan vi dock inte tycka om Picasso men vem har sagt att konsten måste uttryckas på papper eller duk? Och vem har bestämt att betongväggar skall förbli grå? Själv tycker tycker jag mycket om Grafitti och deras skapare borde respekteras lika mycket som andra inom konstvärlden. Jag vet att många tänker på klotter när de hör ordet grafitti. Men så är det inte. Klotter är de “taggar” vi ser överallt på väggar, bussar och spårvagnar. Grafitti är en målarkonst och enligt skaparna är det här vad vi vill se och inte klotter. Många grafittimålare tycker att klottrare förstör deras rykte eftersom de buntas ihop under samma namn . Jag håller till vis del med eftersom man i media ofta sammanblandar dessa företeelser. Jag har dock fått ett intryck av att den meniga man vet skillnaden.

Nu skall alltså polisen ställa klottrare mot väggen. Vilket jävla slöseri med resurser. Har dem inget annat för sig? Den här kampen har pågått i snart 30 år och fortfarande har inte våra myndigheter fattat vilka mekanismer som driver dessa ungdomar. Kostnaden för denna konstform är svindyr. Dels för skaparna, men dyrast är all sanering. Ju mer det saneras desto dyrare blir det eftersom våra konstnärer inte accepterar se sina verk förstörda. En enkel lösning är därför att låten konsten få vara och låta klottrarna själva förbättra sina verk.

I stället för att föra en idiotisk kamp så borde vi samarbeta med dessa kreativa ungdomar. Flera fasader i stan skulle kunna bli officiella klotterväggar där talanger kan signera sina verk och få den bekräftelse de förtjänar.

Då jag var ung klottrades det minst lika mycket som i dag. Skillnaden då mot nu var att det användes krita i stället för sprayfärg. En dag då jag gick till skolan kunde jag tydligt läsa mitt namn med stora bokstavar på en vägg. Terje + Marion är sant stod det. Ett hjärta var tecknat runt texten. Jag var runt 8 år då och skämdes som en hund (man blev ju retat på skoj om man hängde ihop med tjejer på den tiden). På skolan snodde jag några färgkritor och strök över texten. Dagen efter fick jag se den text jag strök på röd bakgrund. Sedan försökte jag att ändra på några bokstäver - det höll i en vecka. Den ursprungliga texten blev i stället förbättrad med fetare typsnitt och även hjärtat fick en mer kontrastrik färg. Det tog så småningom slut med tjejen, men texten står fortfarande kvar

~ av diver007 på januari 9, 2008.